Kär..n..kraft – vem betalar?

Ibland är ett debattinlägg exakt.  Fokuserat och precist. Exakt och förbaskat viktigt. Anders Siréns debattinlägg om ägaransvaret i kärnkraftsfrågan är ett sådant:

Radioaktivt avfall, som förblir farligt under tiotusentals år kan till exempel jämföras med bly och kvicksilver, som förblir giftigt för alltid. Man bör skapa miljöskatter som belastar radioaktivt avfall och andra miljögifter enligt samma principer, baserat på vetenskapliga kriterier. Gör ägarna av kärnkraftverk, och andra potentiellt farliga industrianläggningar, på lika villkor fullt ansvariga för effekterna av olyckor, och kräv att de är fullt försäkrade, så att det blir försäkringsbolagen i stället för politikerna som slutligen gör riskbedömningarna. Om kärnkraften sen i slutändan visar sig lönsam eller inte, det vet varken jag, Maud Olofsson, Göran Hägglund, eller Mona Sahlin.

Är sannerligen ingen marknadsivrare, men här skulle marknaden kunna reglera. Reglera det som politiker inte klarar av när känslorna tar över. När snyftningar om framtida generationer (Maud Olofsson) och konsumtionskraven hetsar till mer, mer, mer energi till vilket pris som helst. Säg det försäkringsbolag som hade överlevt Harrisburg..något…? Att kärnkraften vägrar ta ansvar visar  Marcus Radetzki och Marian Radetzkis Ansvar och ersättning för industriella katastrofer :

Kärnkraftsindustrin i OECD-länderna skapar, liksom en rad andra riskindustrier, små risker för omfattande katastrofskador. Förmågan att betala skadestånd täcks blott i begränsad omfattning av försäkringar, arrangemang för riskdelning inom respektive industri, och det skadevållande företagets egenkapital. Ansvaret därutöver hamnar, uttalat, eller outtalat, hos regeringarna.

Detta avlyft av topprisken utgör en offentlig subvention till riskindustrierna.

”Offentlig subvention” innebär alltså att det är vi alla som betalar risken. Jag har ingen lust, har Du? Marian är ju  för övrigt den legendariske mannen bakom ”hungriga lejon jagar bäst”. Vore fint om han endast koncentrerade sig på ex. riskfrågor för kärnkraften där han uppenbarligen har potential. 

Per Kågesson belyser Sverige vs övriga världen:

Om avsikten är att uppmuntra alla världens länder att följa det svenska exemplet måste vi i framtiden räkna med uppemot 10 000 stora kärnreaktorer. Det vore intressant att höra Maud Olofssons uppfattning om storskalig upparbetning i länder som exempelvis Iran, Syrien, Pakistan, Indien och Jemen,

Instämmer, vore väldigt intressant att veta om Alliansen verkligen ser vidden av sin politik. Globalisering är honnörsordet för tidsandan, men uppenbarligen inte när det handlar om energi i allmänhet och kärnkraft i synnerhet.

Prokärnkraft märks överallt. Högskolor och universitet får en massa sköna miljoner för forskning. I Jukkasjärvi samlades kärnkraftsforskare som garanterat fått mer luft under vingarna iom Alliansen reaktorskramande. 

Summa summarum:

Den säkraste kärnkraften är den som aldrig tas i bruk.

- Marita -

Osannolik politik

Begrep aldrig resonemanget av Maud och Centerpartiet kring anti/pro/kärnkraften: ” Joo, vi är fortfarande emot kärnkraften, men vi öppnar upp för nya kärnkraftverk. Sluta tjafsa om vi är för eller emot.  Tänk på våra barn, snyft, snyft. Kärnkraft och förnyelsebar energi”

Men idag trillade poletten ned. Den förnyelsebara energi som avses, består förmodligen av idéåtervinning, som Gudrun Schyman så exakt beskriver. Om att damma av mossiga tankar på NATO och EMU-medlemskap, militär upprustning. Och kärnkraften förstås.  Om en politik i repris.

Mycket gammal politisk skåpmat skall förpassas till sopberget, men en del saker bör vi hålla levande, som Tage Danielssons underbara monolog om sannolikhet:

”Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.

Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller…

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.”

Hämtat från Talarforum

 - Marita -